|
C y c l o c r o s s ? Cyclocrossens historia Det hela startade vid sekelskiftet till 1900-talet då en fransk militär vid namn Daniel Gousseau gillade att cykla i skogen så pass att han bjöd med några vänner. Skaran cyklister växte snabbt, man började spänna vaderna under turerna och snart så organiserades det tävlingar. Tanken med att inte bara köra på asfalt utan även på gräs, grus och sand var att få ner farten och få upp intensiteten. Trappor och löphinder introducerades för att hålla värmen i fötterna under vinterhalvårets tävlande. Det sägs också att man från början körde från en plats till en annan. Vägen till målet fick man välja själv, så cyklister genade genom skogar, över åkrar och staket. 1902 så arrangerades det första franska mästerskapet av just Gousseau och det vanns av F. de Baeder. Tävlingsformen exploderade i popularitet då 1910 års vinnare av Tour de France sa att hans cyclocrosskörning på vintern var orsaken till framgången. 1950 hölls första världsmästerskapen i Paris och segraren från 1947 års Tour, Jean Robic, vann och fick ikläda sig världsmästartröjan. Många stora cyklister har ägnat sig åt cyclocross, b.la. belgiska stjärnan Eric de Vlaeminck som redan vid 20 års ålder vann VM i cyclocross 1966. Han vann sedan även VM åren 1968-1973 och 1975. Världsmästerskapen dominerades till en början av franska cyklister men de senaste nio åren har sett åtta belgiska världsmästare. Sedan 70-talet har det funnits cyklister som specialiserat sig på cyclocross. cyklarna liknar vid första anblicken en vanlig landsvägscykel. Men tittar man närmare så ser man att en cyclocrosshoj har bredare däck med nabbar samt andra bromsar(cantilever). Kan man sina cyklar så märker man att det är störe utrymme mellan ram och hjul samt en högre markfrigång. En crosshoj har inga vajrar på undersidan av överröret och i vissa fall är överröret lite platt på undersidan, allt för att det ska bli lättare att bära cykeln på axeln. Förr hade inte crosshojar några fästen för flaskställ, men det blir vanligare i takt med att cylocrosskulturen sprider sig från de elitiska tävlingarna i Belgiens byar till motionärernas behov.  Tävlingarna är intensiva och fartfyllda. Tävlingstiden för elit ska ligga så nära 60 (40 för dam och juniorer) minuter som möjligt. Tävlingsbanan bör vara mellan 2.5 och 3.5 km lång och innehålla hinder då cyklisterna måste kliva av cykeln och springa. Underlaget ska vara varierat, asfalt, grus, gräs, sand, lera, stigar och kanske snö... Banan ska vara cykelbar till 90% och som högst ska man behöva kliva av cykeln 6 gånger per varv. Ett hinder får inte vara längre än 80 meter, låga plank att springa över kan placeras ut. Dom ska vara 40 cm höga och ligga med 4 meters avstånd. Hinder som kan förekomma är plank, trappor, branta backar, stockar m.m. Säsongen pågår generellt oktober-februari. En sak som skiljer cx från alla andra cykeldicipliner är att man använder sig av en depå där cyklisterna tex kan byta cykel, vilket kan behövas ibland. I Sverige så har sporten vuxit i popularitet och har sedan år 2000 haft en tävling per år, 2005 hade vi två. År 2006 blir historiskt ur ett cyclocrossperspektiv då vi får en första svensk cyclocrosscup med 7 deltävlingar. Förutom dessa 7 cuptävlingar så arrangeras en annan tävling och troligtvis ett SM. Antalet sålda crosscyklar har också ökat lavinartat och nu vill dom flesta märken vara med och ta andelar på den allt ljusare marknaden. Det har nog aldrig sålts så många cyclocrosscyklar i Sverige som år 2006. 
|